Hämndkonst

maj 7, 2008, 12:07 f m
Filed under: Intervjuer | Etiketter: Amiga, bitpop, chipmusik, En Festival I 8 Bitar, Psilodump, Rahm, rave, Simon Rahm, X-dump

En del artister snor sina namn från idoler eller låtar. Andra inspireras av film eller konst när ett nytt bandnamn ska myntas. Men så finns det dem som väljer att sporras av andra saker. Som hämnd, till exempel. Simon Rahm, artisten bakom pseudonymen Psilodump, berättar hur det hela började.

– Det hela började 1999, då jag var 18 år gammal och var medlem i en relativt hemlig e-postlista för svenska ravescenen. Där fanns det en viss person som postade rena påhopp och elakheter, som jag tänkte jag kunde hämnas på. Vad jag gjorde var att tänka ut en slags e-postadress där jag då skulle skicka iväg obsceniteter från till den här personen. Då skulle jag hitta på ett slumpmässigt namn för kontot, och i och med att dump@hotmail.com var taget tänkte jag att jag skulle driva lite med psytranceförgreningen av ravekulturen. Det rådde en splittring mellan techno- och trancescenerna, där jag ansåg mig tillhöra den förstnämnda. Jag beslutade att Psilo- blev en duglig prefix, vilket förstås måste, i ravesammanhang, kopplas till drogen Psilocybin.

Redan efter ett par dagar hade Rahm tröttnat på att hämnas, men han behöll sin e-postadress som en temporär lösning. Snart tio år senare går han dock fortfarande under namnet Psilodump och är känd för sina lika delar mörka som introvert dystra musik. Hans musikaliska bakgrund sträcker sig dock bra mycket längre tillbaka än till 1999.

– Jag har hållit på med musik ända sedan jag var liten. Vi hade en 60-talsorgel hemma i vardagsrummet med inbyggd trummaskin och fotpedaler för basljud som jag spelade mycket på. Det tokiga var dock att jag var mest intresserad av att spela samma slingor i olika hastigheter snarare än nya låtar. Exempelvis spelade jag Gubben Noa. Först långsamt, sedan snabbare, snabbare, snabbare…Och jag kunde sitta hur länge som helst med det.

Rahms far var dock inte lika förtjust. Han skällde gång på gång ut honom och tyckte att Simon borde bli som sin klasskamrat som lärde sig spela nya 80-talshits så fort de kom ut på topplistorna. Han brydde sig inte nämnvärt av detta, men efter ett otal pianolektioner började han bli trött på allt som hade med musikinstrument att göra. 1991 kom dock vändningen.

– Jag och min mellanstorebror fick ärva vår äldste brors Amiga 500, som jag genast satte i gång att göra musik med. Kvalitén på låtarna blev däremot inte den bästa då datorns minnesbegränsningar hindrade mig från att spela in hela melodier. Längtan efter att utveckla mitt ljud var olidlig, trots att jag redan bemästrade hårdvaran till max.

1996 gjorde Rahm sina första spelningar på lokala kulturevenemang och även fast studsandet och skrikandet på scen kanske inte var det lämpligaste i sammanhanget så var det ett naturligt steg för honom i hans musikaliska utveckling. 1997 uppgraderade han sig genom att köpa en Amiga 1200, vilket gav honom större möjligheter att utveckla sin musik. Året därpå gjorde han sin första utomlandskonsert då han besökte Finland för att vara med i ett enormt, kommersiellt raveevenemang innan han under 1999 lämnade Amigan för gott.

– 1999 skaffade jag mig min första PC och då blev plötsligt plattformen för musiken en helt annan grej. Det passade så bra ihop med mitt projekt som Psilodump också och min musik lät mer high tech än någonsin. Jag gjorde mer tidsenlig techno och fick en del spelningar på ett par illegala ravefester.

Det var först under 2000 som Rahm kom i kontakt med termen ”spelmusik” i och med ett slumpartat besök på internetcommunityn Micromusic.net. På forumet fick medlemmar lägga upp sina egna låtar som helst skulle vara influerat av spelmusik. Han tyckte att idén lät lustig, men gjorde ändå ett försök. Låten, som mest var ett slags skämt, gick hem på forumet och blev snart mycket populär hos grundarna för communityn. Den chippiga musiken blev Psilodumps signum och efter att ha släppt en del skivor på en rad bolag startade han 2003 upp sina egna etikett X-dump, som även agerar klubb.

Att säga att Simon Rahm har varit framgångsrik är verkligen en underdrift, men han har ändå svårt att beskriva vad som gjort hans musik så pass välkänd och omtyckt. Han gillar inte att placera sig själv i ett fack, men gör ändå ett försök.

– Jag försöker bygga element och blanda rätt friskt utan någon vidare respekt för vissa stillordningar. Min musik är mångsidig, noggrann, detaljrik, något utflippad, dock kontrollerad, mystisk, suggestiv… Ofta antyder min musik på multipla känslotillstånd. Jag borde kanske kalla det för vansinnesmusik.

Hans framgångar har tagit honom ut till hela femton länder. Då är det givetvis svårt att välja en given favorit. I stället tar han två.

– Det är svårt att jämföra upplevelsens häftighetsnivå, då jag påverkas av erfarenhet och vissa länder som jag återvänder till är inte alltid lika spännande andra, tredje eller fjärde gången. Sedan spelar många olika faktorer in, såsom vilka människor jag har att göra med, vad jag gör och allt möjligt. Oavsett vad är det svårt att jämföra upplevelser. Däremot måste jag säga att Ryssland och Israel var de mest extreme resorna jag någonsin varit med om. Men det hänger nog mest ihop med att jag inte skulle åka dit bara så där om det inte vore för musiken.

Det är lätt att säga att han redan har gjort allt som genren har att erbjuda. Faktumet är dock ett annat och Rahm har en hel del planer för framtiden. Förutom att vara med i En Festival I 8 Bitar i Västerås 16-17 maj är arbetet med hans nya skiva snart klart, ett led på vägen till att få ett nobelpris i musik. Om han tänkte instifta priset själv eller inte eller en annan fråga, men att han ser fram emot festivalen råder ingen tvekan om.

– Egentligen brukar jag passa mig för att ha förväntningar, då det sällan blir som jag tänkt mig. Men jag ser fram emot festivalen och då särskilt att träffa gamla kompisar igen. Vissa av dem var det länge sedan jag träffade.

FOTNOT: Simon Rahms etikett X-dump når du på följande adress: http://www.x-dump.com/

Boompang

Kategorier

Arkiv

Länkar

Lämna en kommentar Avbryt svar