Filed under: Intervjuer | Etiketter: Bård Ericson, bitpop, chipmusik, Festival, Multifaros
När han går på gatan vet du inte vem han är. För dem som känner honom heter han Bård Ericson. När han står på scen under En Festival I 8 Bitar den 16-17 maj är han dock ingen mindre än Multifaros.
– På mellanstadiet spelade jag och några kompisar ett onlinespel som hette Robotkampen. Vi gjorde nya robotar hela tiden, så då fick man komma på nya namn snabbt. Vid ett tillfälle drog jag till med Multifaros. Jag har faktiskt ingen aning var jag fick det ifrån men sen dess har jag i alla fall använt det som smeknamn på alla hemsidor jag varit medlem på och alla spel jag spelat. Det var det självklara artistnamnet när jag började göra elektronisk musik, berättar Ericson när han avslöjar bakgrunden bakom sitt artistnamn.
Hans musikaliska bana började dock några år innan Robotkampen. Kontrabas spelade han redan när han var åtta år.
– Det är fortfarande det jag satsar mest på inom musiken, men under de senaste två åren har jag satsat mycket på elektronisk musik. Det är så annorlunda från jazz och klassiskt. Det är mycket mer lättsamt och tillgängligt. Annars inspireras jag av allt jag lyssnar på.
Spelkarriären började också tidigt, redan vid sjuårsålder. Game Boy Pocket var hans första konsol och det blev en frekvent lekkamrat när bilresorna blev för långa och släktmiddagarna för stela. Sedan dess har det fortsatt och han har haft sina intressen som tvåa parallella sysselsättningar.
– Half-Life 2 är mitt absoluta favoritspel. Det har en helt unik stämning och design och är helt enkelt extremt bra på alla punkter. Ett annat av mina favoritspel är Dreamfall: The Longest Journey. Det är faktiskt det enda spelet jag har blivit berörd av på samma sätt som exempelvis filmer kan göra. Spelet har mycket fina dialoger och bra röstskådespelare. Det känns faktiskt mer som en interaktiv film än ett spel.
Det är först på senare år han upptäckt att det går att kombinera sina två hobbys och han har blivit vida erkänd som en duktig musiker inom genren och som dessutom tycker om att göra konserter. Skillnaden på en bra och dålig spelning stavas stämning, enligt Ericson.
– Förra veckan hade jag en spelning med ett annat band jag medverkar i, Stay Ali. Det var 200 personer där när vi spelade och stämningen var på topp. Det viktiga är inte egentligen att det är en massa människor där, utan att atmosfären mellan bandet och publiken är bra. Om båda parterna är taggade blir det nästan alltid lyckat, oberoende av antalet personer i publiken och storleken på scenen.
Det är lätt att tro att Ericson skulle vilja droppa kontrabasen nu när det går så bra med den elektroniska musiken, något han dock inte kommer att göra. I varje fall inte än på ett tag.
– Jag kommer att fortsätta med elektronisk musik i olika sammanhang, men också fortsätta med kontrabas och andra instrument. Jag får se var det leder och vad jag ska satsa på i framtiden. Först ska jag gå ut ur gymnasiet och sedan får jag se vad jag vill göra.
Just nu behöver han dock inte planera mer för framtiden än spelningen på En Festival I 8 Bitar. Han har inte svårt att veta vad han ser mest fram emot.
– Alla grymma band, såklart! Det är inte ofta alla är samlade på det här sättet.
FOTNOT: För att lyssna på Multifaros, besök hans Myspace-sida: http://www.myspace.com/supermultifaros
AV: Johan Karlsson Sjögren
Filed under: Intervjuer | Etiketter: Amiga, bitpop, chipmusik, En Festival I 8 Bitar, Psilodump, Rahm, rave, Simon Rahm, X-dump
En del artister snor sina namn från idoler eller låtar. Andra inspireras av film eller konst när ett nytt bandnamn ska myntas. Men så finns det dem som väljer att sporras av andra saker. Som hämnd, till exempel. Simon Rahm, artisten bakom pseudonymen Psilodump, berättar hur det hela började.
– Det hela började 1999, då jag var 18 år gammal och var medlem i en relativt hemlig e-postlista för svenska ravescenen. Där fanns det en viss person som postade rena påhopp och elakheter, som jag tänkte jag kunde hämnas på. Vad jag gjorde var att tänka ut en slags e-postadress där jag då skulle skicka iväg obsceniteter från till den här personen. Då skulle jag hitta på ett slumpmässigt namn för kontot, och i och med att dump@hotmail.com var taget tänkte jag att jag skulle driva lite med psytranceförgreningen av ravekulturen. Det rådde en splittring mellan techno- och trancescenerna, där jag ansåg mig tillhöra den förstnämnda. Jag beslutade att Psilo- blev en duglig prefix, vilket förstås måste, i ravesammanhang, kopplas till drogen Psilocybin.
Redan efter ett par dagar hade Rahm tröttnat på att hämnas, men han behöll sin e-postadress som en temporär lösning. Snart tio år senare går han dock fortfarande under namnet Psilodump och är känd för sina lika delar mörka som introvert dystra musik. Hans musikaliska bakgrund sträcker sig dock bra mycket längre tillbaka än till 1999.
– Jag har hållit på med musik ända sedan jag var liten. Vi hade en 60-talsorgel hemma i vardagsrummet med inbyggd trummaskin och fotpedaler för basljud som jag spelade mycket på. Det tokiga var dock att jag var mest intresserad av att spela samma slingor i olika hastigheter snarare än nya låtar. Exempelvis spelade jag Gubben Noa. Först långsamt, sedan snabbare, snabbare, snabbare…Och jag kunde sitta hur länge som helst med det.
Rahms far var dock inte lika förtjust. Han skällde gång på gång ut honom och tyckte att Simon borde bli som sin klasskamrat som lärde sig spela nya 80-talshits så fort de kom ut på topplistorna. Han brydde sig inte nämnvärt av detta, men efter ett otal pianolektioner började han bli trött på allt som hade med musikinstrument att göra. 1991 kom dock vändningen.
– Jag och min mellanstorebror fick ärva vår äldste brors Amiga 500, som jag genast satte i gång att göra musik med. Kvalitén på låtarna blev däremot inte den bästa då datorns minnesbegränsningar hindrade mig från att spela in hela melodier. Längtan efter att utveckla mitt ljud var olidlig, trots att jag redan bemästrade hårdvaran till max.
1996 gjorde Rahm sina första spelningar på lokala kulturevenemang och även fast studsandet och skrikandet på scen kanske inte var det lämpligaste i sammanhanget så var det ett naturligt steg för honom i hans musikaliska utveckling. 1997 uppgraderade han sig genom att köpa en Amiga 1200, vilket gav honom större möjligheter att utveckla sin musik. Året därpå gjorde han sin första utomlandskonsert då han besökte Finland för att vara med i ett enormt, kommersiellt raveevenemang innan han under 1999 lämnade Amigan för gott.
– 1999 skaffade jag mig min första PC och då blev plötsligt plattformen för musiken en helt annan grej. Det passade så bra ihop med mitt projekt som Psilodump också och min musik lät mer high tech än någonsin. Jag gjorde mer tidsenlig techno och fick en del spelningar på ett par illegala ravefester.
Det var först under 2000 som Rahm kom i kontakt med termen ”spelmusik” i och med ett slumpartat besök på internetcommunityn Micromusic.net. På forumet fick medlemmar lägga upp sina egna låtar som helst skulle vara influerat av spelmusik. Han tyckte att idén lät lustig, men gjorde ändå ett försök. Låten, som mest var ett slags skämt, gick hem på forumet och blev snart mycket populär hos grundarna för communityn. Den chippiga musiken blev Psilodumps signum och efter att ha släppt en del skivor på en rad bolag startade han 2003 upp sina egna etikett X-dump, som även agerar klubb.
Att säga att Simon Rahm har varit framgångsrik är verkligen en underdrift, men han har ändå svårt att beskriva vad som gjort hans musik så pass välkänd och omtyckt. Han gillar inte att placera sig själv i ett fack, men gör ändå ett försök.
– Jag försöker bygga element och blanda rätt friskt utan någon vidare respekt för vissa stillordningar. Min musik är mångsidig, noggrann, detaljrik, något utflippad, dock kontrollerad, mystisk, suggestiv… Ofta antyder min musik på multipla känslotillstånd. Jag borde kanske kalla det för vansinnesmusik.
Hans framgångar har tagit honom ut till hela femton länder. Då är det givetvis svårt att välja en given favorit. I stället tar han två.
– Det är svårt att jämföra upplevelsens häftighetsnivå, då jag påverkas av erfarenhet och vissa länder som jag återvänder till är inte alltid lika spännande andra, tredje eller fjärde gången. Sedan spelar många olika faktorer in, såsom vilka människor jag har att göra med, vad jag gör och allt möjligt. Oavsett vad är det svårt att jämföra upplevelser. Däremot måste jag säga att Ryssland och Israel var de mest extreme resorna jag någonsin varit med om. Men det hänger nog mest ihop med att jag inte skulle åka dit bara så där om det inte vore för musiken.
Det är lätt att säga att han redan har gjort allt som genren har att erbjuda. Faktumet är dock ett annat och Rahm har en hel del planer för framtiden. Förutom att vara med i En Festival I 8 Bitar i Västerås 16-17 maj är arbetet med hans nya skiva snart klart, ett led på vägen till att få ett nobelpris i musik. Om han tänkte instifta priset själv eller inte eller en annan fråga, men att han ser fram emot festivalen råder ingen tvekan om.
– Egentligen brukar jag passa mig för att ha förväntningar, då det sällan blir som jag tänkt mig. Men jag ser fram emot festivalen och då särskilt att träffa gamla kompisar igen. Vissa av dem var det länge sedan jag träffade.
FOTNOT: Simon Rahms etikett X-dump når du på följande adress: http://www.x-dump.com/
AV: Johan Karlsson Sjögren
Filed under: Intervjuer | Etiketter: 8-bitar, bitpop, chipmusik, Festival, J-CuLT, Syndikatet, tv-spelsmusik
Sverige har länge legat i framkant vad gäller alternativmusik. Under 2000-talet har festivaler poppat fram som små maskrosor genom den kommersiella musikens asfalt. Idag nischar sig evenemangen mer än någonsin och det är där vi hittar En Festival I 8 Bitar, ett arrangemang som går av stapeln den 16-17 maj och som siktar på att bli Sveriges största festival med alternativ elektronisk TV-spelsinfluerad musik.
– Det är alltid kul att prova på någonting nytt. Konceptet har onekligen fungerat för Blip Festival i USA och Data Airlines Festival i Frankrike. Vi har också sett några tappra försök här i Sverige med Blipp Blopp Festivalen i Stockholm och Bits And Peaces i Göteborg, men vi blir störst i Norden med det här arrangemanget, säger Martin Friman, ordförande i föreningen Syndikatet och talesman för en av värdarna.
Den andra organisatören är arrangörsgruppen J-CuLT och det är samarbetet mellan de två gängen som fått festivalen att bli verklighet. I grund och botten är dock J-CuLT inte en klubb på samma sätt som kollegan Syndikatet.
– Vi är inte längre någon förening. Vi var det en gång och har anordnat runt 15 evenemang med inriktning mot östasiatisk populärkultur. Numera är vi en arrangörsgrupp i den ekonomiska föreningen CuLTUREN i Västerås eftersom vi kände oss låsta i det vi gjorde och de erbjöd oss större resurser och bättre möjligheter till att göra arrangemang med bredare inriktning, berättar Dennis Nilsson, talesman för J-CuLT.
Efter sina goda erfarenheter av att arrangera olika typer av evenemang hörde J-CuLT av sig till Syndikatet för att diskutera möjligheterna kring en eventuell festival på temat bitpop- och chipmusik. Det visade sig att båda hade haft samma idé och de började redan vid årsskiftet arbetet kring att strukturera upp tillställningen.
– Det är ansvarsuppdelning som gäller när man samarbetar. Eftersom J-CuLT har sitt säte i Västerås så har de hand om det praktiska. De har kontakt med kommunen, lokala sponsorer, själva lokalen och paraplyorganisationen CuLTUREN. Vi på Syndikatet bokar artister eftersom vi har ett större kontaktnät samt håller i affischering och annonsering. Egentligen är det väl inte så mycket mer att säga än att det blir en massa mailande, ringande och räknade, förklarar Friman.
Att bitpop- och chipmusik är två olika genrer är arrangörerna på det klara med, även om de förstår att det är lätt att förväxla dem två. Därför är det inte heller helt okomplicerat att låta de båda stilarna dela på scentiden.
– Chipmusik är när låtskrivaren vill hålla sig begränsad till en plattform och ljudchip. Bitpop lämnar mer plats åt experimentell lo-fi som oftast innebär att det låter som chipmusik men i själva verket är moderna datorer och syntar. Det är lite nördigt, men det finns en viss skillnad mellan dem. Båda stilarna förenas i något som helt enkelt tilltalar alla som någon gång haft en spelkontroll i handen. En egen festival lämnar även plats för kringaktiviteter som klassiska arkadspel, föreläsningar och workshops. Sverige var mycket TV- och datorspelstätt redan på 80-talet, så det är inte så konstigt att vi har en så stor publik och många artister här, menar Friman.
Under de två dagarna som festivalen går av stapeln räknar arrangörerna kallt med att minst 200 personer dyker upp varje kväll, men utesluter inte möjligheten att så många som 500 kan komma att besöka evenemanget sammanlagt under de två dagarna. Det är dock inte deras enda mål.
– Vi vill att publiken ska få en ”bitlicious” upplevelse och att det kommer så mycket folk att vi kan betala artisterna och tjäna tillräckligt med pengar så att vi kan arrangera festivalen igen nästa år. Ett annat mål är självklart att bli störst i Europa. Det är kul om vi också kan sprida musiken till allmänheten, nästan ett måste faktiskt. Målet på det stora hela är att främja scenen, tycker Friman som inte anser att ändamålen är för högt ställda.
Pengar är något som är oundvikligt att prata om i sådana här sammanhang. Både Friman och Nilsson menar tydligt på att artisterna inte får vad de egentligen förtjänar och branschen inte är tillräckligt tillmötesgående.
– Pengar har varit den största svårigheten med arbetet. Det är svårt att få sponsorer för sådana här alternativa arrangemang. Det är lätt att tro att stora spelförsäljarkedjor som EB Games och GAME skulle vara intresserade av att sponsra oss, men de ägs av utländska koncerner som inte ser någon vinnig i att vara med på detta. Tyvärr går detta utöver artisterna som mer eller mindre får skambud, tycker Friman som fortfarande febrilt letar efter fler villiga sponsorer.
– Det kostar en del att arrangera ett sådant här stort evenemang och ekonomi är ett känsligt ämne. Summan för hela kalaset är sexsiffrigt, men mer än så vill jag inte säga, berättar Nilsson.
Ekonomin till trots så kommer Sveriges, antagligen även Nordens, största bitpop- och chipmusiksfestival att äga rum den 16-17 maj i Västerås. Det är fortfarande mycket planeringsarbete kvar, men det innebär inte att arrangörerna inte har tid att boka in viktiga konserter att lyssna på.
– Jag tror att Rongfa, Ninjaspark och Calis vs. Maskinoperatörerna & Mio kommer att bjuda på de ösigaste framträdena. De är alla duktiga på att få igång publiken, avslutar Friman som antagligen redan har reserverat ett antal klockslag för något annat än arbete…
FOTNOT: Om du vill veta mer om festivalen, artisterna som spelar och hur du beställer biljetter gör du bäst i att kolla in evenemangets egna hemsida på http://www.enfestivali8bitar.se/
AV: Johan Karlsson Sjögren
Filed under: Intervjuer | Etiketter: bitpop, Blip Blop, chipmusik, NES, Ninjaspark
Vad vore en bitpopfestival utan lite österländsk kampsport? Förmodligen oerhört mycket tristare och mindre coolt. Det kan aldrig bli för många bandanas. I alla fall om du frågar Jim Knutsson, medlem i Ninjaspark som uppträder på En Festival I 8 Bitar den 16-17 maj.
– Vi tyckte att Ninjaspark var töntigt och tufft på samma gång och det passade oss perfekt för den musiken vi gör, där både punkare och popsnören gillar oss. Det passade oss eftersom vi är extremt hippa nördar, berättar han när han förklarar varför bandet heter som det heter.
Ninjaspark, som beskriver sin stil som TV-spelsmusik riktad mot alla snarare än mot de mest insatta fantasterna, började sin karriär för ungefär tre år sedan.
– Vår första spelning var som förband åt Alice In Videoland och det var innan vi ens hade fått våra första syntar. Bandet hade inte startats upp än. Vi fick ett par veckor på oss att skriva låtar inför giget och även om vi i dag skäms för det materialet vi gjorde då så var det ändå startskottet för oss som band. Jag tror inte vi visste vilken typ av musik vi ville göra från början och det märks på vår första EP-skiva. På den andra plattan hittade vi till den naiva och sjukt melodiösa blip blop vi i dag är som mest kända för.
Knutsson gör ingen hemlighet av att Ninjaspark är ett resultat av NES-generationen och att maskinen och dess spel på sätt och vis har format bandets ljudbild.
– Jag gillar spel som påminner om vår musik. Det ska vara sjukt simpelt men ändå så oemotståndligt. Därför är Excitebike en stor favorit där jag egentligen antingen gasar eller gasar för mycket. Jag är uppväxt med NES och därmed var Mario, Mega Man och Zelda mina största förebilder i unga år. Det märks nuförtiden på min enorma förmåga att kasta eldklot på sköldpaddor, min fetisch för tajta och blåa latexkläder och att jag hela tiden är ute efter att rädda prinsessan Madeleine från Ken Ring.
En Festival I 8 Bitar blir troligen Nordens största bitpopfestival, men Ninjaspark anser inte att det är storleken som avgör om en gigupplevelse blir värda att minnas.
– Hur en konsert blir beror alltid på publiken och då kvittar det om man är på Arvikafestivalen eller i en liten källare i Västerås. Jag skulle nog vilja vara så partisk som att säga att The Tivoli i vår hemstad Helsingborg är det bästa stället att spela på. Dels är det för att vi har våra kompisar i publiken men också för att vi vet om att de inte skulle stämma oss om vi, genom vår stage diving, skulle göra sönder ett nyckelben eller två på dem. Men om jag måste nämna en särskild händelse så var det när jag var så full så att jag ramlade rätt ner i scenkanten, reste mig upp och upptäckte att det rann något konstigt från huvudet… Nämligen blod. Så jag fick åka och tejpa huvudet på akuten i stället.
Bandet har en ny EP i bagaget vid namn Liten men tuff och Knutsson medger att de är sugna på att åka runt på spelningar för att möta sin publik. I sommar kommer en rad festivalkonserter att äga rum, men först är det dags för arrangemanget i Västerås i mitten av maj.
– Förutom att vi själva ska spela så ska det bli riktigt kul att få se de andra banden. Arrangörerna har verkligen lyckats med att boka eliten i Sverige. Men roligast ska det nog bli att få skeda med diverse manliga groupies efter spelningen.
FOTNOT: För mer information om Ninjaspark, besök deras hemsida på http://www.ninjaspark.se/
AV: Johan Karlsson Sjögren
Boompang 