Boompang

När webbpublikationen Level7 nominerande landets 25 bästa spelskribenter såg många internetanhängare utnämnandet av Alexander Cederholm som en seger. Han var en av de få webbexklusiva skribenter som lyckades slå sig in på listan som dominerandes av pappersjournalisterna och är lite av en veteran i speljournalistiska sammanhang. Sedan början av 2000-talet har han varit en förgrundsfigur för Nintendo-on.NET och GAMEcore.se och har stått som chefredaktör i sju år för båda publikationerna tillsammans. Cederholms journalistiska bana och vilja att skriva om spel började dock tidigare än så.

- För mig började det mest som en kul grej när jag gick i gymnasiet (1997-2000). Detta var en period då ett tidigare hatat skolämne (svenska) plötsligt började bli spännande för mig. I samma veva hade Internet påbörjat sitt intåg och man hängde på mycket tidiga versioner av IGN, Gamespot och Games Domain. Jag huserade även på Club Nintendo-communityt och det var här jag för första gången blev förfrågad om jag ville skriva för en spelsajt efter ägaren sett mina alster lite överallt på communityt. Sajten hette Fatal Zone och skrev om Nintendo 64-spel. Karriären blev dock inte långvarig och efter ynka 5-7 texter slog sajten igen p.g.a. ägaren inte hade tid längre då studier började ta upp hans tid, gymnasiestudier skall tilläggas. Vi var alla unga då. Efter Fatal Zone lade jag spelskrivandet på hyllan i sådär två år och nöjde mig med att skriva på forum och göra min röst hörd där.

Egentligen kanske Cederholms karriär inom speljournalistiken borde ha slutat där, precis som alla andra drömmar man har. Men ibland är ödets vägar outgrundliga.

- 2001 var året då jag anslöt mig till Nintendo on Net. Det skedde av en slump. Efter jag sagt upp mig på mitt jobb och var sysslolös föreslog min lillebror till mig att jag skulle söka till denna nystartade Nintendo-sajt som sökte skribenter på Lunarstorms forum. Jag gjorde ett försök i juli och blev omedelbart en del av redaktionen och drev sen sajten nästan egenhändigt under sommaren följt av att jag blev ombedd att axla rollen som chefredaktör redan i september p.g.a. mitt outtröttliga engagemang som vissa skulle kalla vansinne. Jag brukar säga att min speljournalistiska karriär började den 15 juli 2001. Det var dagen då jag fick min recension av Conker’s Bad Fur Day publicerad på NoN och sen den dagen har jag aldrig slutat skriva om spel. Det enda som skett är att Nintendo on Net blev GAMEcore.se och att jag blivit sju år äldre.

Sju år är en lång tid i spelsammanhang. Sedan han började skriva för NoN har han fått uppleva tre konsolepoker, men det är inte det enda som har ändrats.

- Det är de stora sakerna som skett sen jag började skriva är att speljournalistiken mognade någon gång under 2000-talet, mycket tack vare onlinepublikationerna eftersom de s.k. utbildat duktiga skribenter och tack vare Internet var det plötsligt enklare att göra sin röst hörd och därmed frodades det många fler röster, många människor som vi idag ser i tryckt media. Personligen ger jag inte så mycket för den period då ”ny speljournalistik” var ett modeord. Det var den där perioden omkring 2004-2006 som recensioner skulle vara pretentiösa, kulturrefererande, flummiga eller bara fullständigt obegripliga. Det var en intressant och kul period med experimenterade men det gjorde inte så mycket mer än att det tränade skribenter att bli duktigare att skriva kreativt och det var även då många spelskribenter på allvar började diskutera ämnet speljournalistik och började ta saker på större allvar. Man började inse sitt ansvar kan man säga. Idag anser jag att vi är en betydligt mer självmedveten och i många fall granskande och kritisk speljournalistkår. Vi har fortfarande fler steg att ta men jag ser det ur ett optimistiskt perspektiv. Speljournalister är med hög procenthalt egenutbildade, drivna till utveckling och mognad genom sin passion. Det är inget man skall fnysa åt men det betyder även att vi behöver tid att mogna ytterligare.

Under sin tid som chefredaktör har han själv börjat inse att det finns avdelningar som har spelat ut sin roll för webbpublikationer. Recensioner är ett sådant område.

- Jag skulle nog säga att recensioner tar upp för mycket plats. Det är enligt mig ett nödvändigt ont. Det är något publikationer måste ha för att driva in trafik eller läsare men jag tycker samtidigt att recensioner är det tråkigaste att skriva och det gör inte saken bättre att flera publikationer skriver samtidigt och därmed blir man nästan ekon av varandra. Att skriva en bra recension som sticker ut utan att ta till ”ny speljournalistik”-greppen är väldigt svårt. Många kritiserar speljournalistiken för att inte vara tillräckligt granskande men där tycker jag inte det är så illa. Den är definitivt på uppsving. Vi analyserar nyheter och händelser med nya spännande perspektiv som inte ens yppades för tre-fyra år sen. Så länge speljournalistiken vill bli tagen på allvar och visar ambitioner att leva upp till det är jag redo att låta den ges tid att växa upp och självfallet skall jag samtidigt göra mitt bästa för att leva upp till att önskade kvalitetsnivåer uppnås.

Vad behövs då egentligen för att få speljournalistiken att utvecklas ännu mer? Cederholm menar på att det har hänt mycket de senaste åren. Ändå finns det mycket kvar att arbeta med.

- Läsa, läsa, läsa, lyssna och studera. För att nå nästa nivå måste man ta mediet på allvar och gärna hela industrin. Att få förståelse för branschen är en viktig del av speljournalistiken. Vi måste förstå den för att kunna skriva korrekt om den. Jag håller själv på att få en djupare förståelse i marknadsaspekten av branschen och det skulle verkligen inte skada att få insikt i spelutveckling och speldesign heller. Det kom bara naturligt efter man de senaste åren lyssnat på otaliga podcast-program och läst EDGE. Jag är som sagt sju år äldre idag, det är bara naturligt att jag vill utvecklas och mogna, precis som industrin. Det duger inte att en speljournalist är bra på att spela och kan recensera spel. Jag vill se fördjupning och analys. Vi måste varje gång vi ställs inför en nyhet eller händelse ställa oss frågan ”varför” och inte bara ”vad” som min kära redaktör Samuel Stenberg sagt i många år.

- Framförallt vill jag se nya kreativa synvinklar. Det känns som om man läst mycket hundra gånger tidigare så jag önskar verkligen att speljournalister går långa vägar för att låta fräscha. Samtidigt får man dock inte glömma de nya spelarna. Jag närmar mig 30-årsåldern och har spelat långt över 20 år. Jag har sett och hört det mesta. Jag kan dock inte glömma hur mycket jag som ung uppskattade informerande och allmänbildande artiklar om olika saker i spelvärlden. Idag ser vi knappt sådant, förmodligen för att speljournalisterna själva är trötta på det, vilket kan tolkas som själviskt. Det känns bara lite trist att vi skall förlita oss på att dagens ungdom får sin spelhistoriska utbildning ifrån Wikipedia. Det där är ju vår uppgift egentligen, i alla fall till den dag då det skrivs om det i nationalencyklopedier.

Den farliga linan
Han är medveten om att speljournalistiken har stått mycket i skottgluggen för den senaste tidens debatt om oberoende. Problemet för honom stavas entusiastpress.

- Det där är ju en farlig lina att vandra längs. Man får inte glömma att speljournalister är s.k. entusiastpress och som entusiaster är vi extra mottagliga för påverkan. Det är svårt att styra sina känslor om man ställs inför sina idoler. Vilket gamer-hjärta som helst hade säkert gjort några volter extra om de fått chansen att träffa Shigeru Miyamoto. Här är det viktigt att vi kopplar bort känslorna. Det är en nivå. Den andra är när bjudresor, kampen om exklusiva recensioner och swag kommer in i bilden. Swag är ju tufft men samtidigt borde vi bli förolämpade för i det ögonblicket behandlas vi som fanboys, personer som är lätta att styra eftersom man trycker på rätt knappar som gör att gamer-hjärtat klappar lite extra starkt. Personligen har jag sett så pass mycket swag under min karriär att jag inte bryr mig längre. I detta nu ligger det en bag med olika saker i min hall, allt i Wii Fits namn. Coolt men bara i fem minuter.

- Jag kan dock förstå faran om swag-påsen plötsligt blir värd många tusen kronor. Tack och lov har jag inte tvingats ställas inför en sådan situation. Om vi ponerar att min journalistiska integritet segrar i det ögonblicket hade jag nog tävlat ut den till läsarna. Kotaku gjorde det med sin Halo 3-swag bag och det ansåg jag vara ett positivt initiativ av dem. Jag är övertygad att man kan hålla sig distanserad och varje gång jag hör hur spelpublikationer gör något som påverkar dem negativt i kommersiellt intresse men positivt i integritetsyfte vill jag bara resa mig upp och applådera. EGM blev ju nyligen bannlysta från Ubisoft-spel och istället för att släta över det hela gick ex-chefredaktör Dan Hsu till motangrepp genom att tvinga ut deras agerande ur garderoben. Samma magasin och GFW Magazine har det även som sin policy att inte ha recensionsspel på sitt omslag och de gör inte exklusiva recensioner. Sådant gör att min speljournalistiska sida lyser upp som en sol. Om en publikation ger vika eller handlar i kommersiella syften framför sina läsare så har de svikit deras förtroende och mist sin trovärdighet och det är det värsta som kan ske en publikation som lever på sitt förtroende till läsarna.

Mardrömshistorierna har handlat om att utgivare har styrt publikationerna till att sätta de betyg som de är nöjda med. Något som Cederholm personligen inte har någon som helst erfarenhet av.

- Eftersom GAMEcore.se inte rör sig i toppskiktet av spelpublikationer har vi troligen inte samma press på oss som de större. Jag har aldrig råkat ut för att en PR-person har hört av sig med sura miner över ett betyg. Jag tycker den svenska PR-sidan verkar sköta sitt arbete bra utan att pressa oss. Eftersom GAMEcore.se föredrar att ta sin tid med spelen före vi skriver recensionen kunde vi löpt risken att bli ihjältjatade om när vår recension kommer men det sker aldrig. Det enda jag blivit påmind om från utgivare är om vi ”glömt” skriva en nyhet de sänt ut i en pressrelease. Ibland har vi inte helt enkelt hunnit och i andra fall fastnar nyheten i vårt ”reklamfilter” som separerar riktiga nyheter från rent självglorifierande.

- Som entusiast är det ju lätt att bli hypad men jag tycker det borde vara tillåtet så länge man har huvudet på skaft när det väl är recensionsdags. Jag förmodar att din fråga vill veta om hype kan påverka betyget på ett spel. Bara för alla ger ett spel högsta möjliga betyg behöver man ju inte följa trenden eller överträffa den ena publikationen efter den andra i superlativ. Jag är mycket nyfiken på vår GTA IV-recension och hur den kommer att tackla detta för få spel är ju mer hypade just nu. Rent generellt anser jag dock inte att hype är speljournalistikens största problem.

Webben versus papper
I och med Cederholms långa erfarenhet av webbpublikation är det oundvikligt att vi börjar prata om webbens för- och nackdelar gentemot papperstidningarna. Level7-utnämnadet såg han som någonting positivt, men menar samtidigt på att det inte är konstigt att det inte finns fler spelsajter som nomineras.

- Det kan möjligen bero på att vi är för få idag. Svenska spelsajter i större skala blir trots allt färre och färre med åren. Kong slukades upp av Gameplayer.se och GON blev Båko och strävar därmed efter nya mål. I omröstningen kunde man se att rätt få spelskribenter var ifrån onlinepublikationer så det var kanske en indikation på varför de inte lät denna typ av publikationer delta. Personligen skulle jag nästan instämma då väldigt få sajter idag visar prov på de ambitioner och strävan efter genomtänkta artiklar som tidningar idag gör. Online känns det mest som recensionerna är i fokus och de är som jag sagt rätt ointressanta och visar i de flesta fall inte alls hur pass vass en skribent är. Detta är hela skälet till varför vi på GAMEcore.se kämpar hårt med att pressa ut mer alternativt material.

Att det ses som finare att skriva för en tidning än en hemsida är inget nytt, men varför är det så egentligen? Cederholm tror själv att de har att göra med att papperstidningarna är något beständigt, något man faktiskt kan ta på.

- Det känns lite mer exklusivt och smått odödligt att få sina ord på pränt. På nätet trycks ens arbete snabbt åt sidan och i viss mån kan det kännas otacksamt. Har man en tillräckligt stor sajt kan man däremot få tillräckligt med feedback på en dag så man likväl blir nöjd. I övrigt gör man det så fint man vill själv. Man får se till att ens publikation står för något och som i sin tur lockar läsare. Jag menar, det ni försöker göra med Boompang är ju intressant. Jag läser hellre genomtänkt material än ytterligare en recension. Jag är stolt över det som vi vill att GAMEcore.se skall stå för. Det är ”fint” nog för mig. I min värld går ”fint” och vad jag kan vara stolt över hand i hand.

Revolutionen
GAMEcore gjorde nyligen en omstart, något de själva valde att kalla för revolution.

- Vi kände att GAMEcore.se började kännas som en dussinsajt som nöjde sig med att skriva recensioner. Efter revolutionen har vi klämt ur oss mer spännande material på väldigt länge. Det viktiga med revolutionen att antända gnistan att vilja leverera det lilla extra och jag tycker att vi funnit den. Enda tänkbara nackdelen är att vi inte vet om våra läsare är 100 procent redo för omställningen. Vi har växt upp men är vår läsarkrets redo att ta samma steg och läsa om det vi finner intressant? På så vis är revolutionen självisk men eftersom vi alla är volontärer på sajten och arbetar utan kontant ersättning så måste arbetet vara kul och det var revolutionens syfte, att göra arbetet utmanande, kul och mer strukturerat.

Det låter onekligen som en intressant satsning, men att gå ut med att kalla något för revolution är givetvis inte helt oproblematiskt. Därför ber jag honom att mer förklara vad denna nytändning egentligen innebär rent konkret för sidans läsare.

- Vi har lagt ett betydligt större fokus på s.k. unikt material, artiklar i olika former. Alla sajter levererar samma recension men för att sticka ut behövs det unikt material och det är en av de viktigaste stöttepelarna med revolutionen. Den banar även vägen för framtida tänk, tränar oss att bli mer organiserade och vi experimenterar hur vi kan syna gamla saker på nya sätt. Nyhetsdelen är en viktig del men tyvärr kan vi inte göra några allvarliga ändringar där förrän i version 2.0. Nyhetsrevolutionen är tyvärr alldeles för beroende av tekniska uppgraderingar för att några tydliga ändringar skall synas nu. Inför revolutionen bad vi även hela redaktionen rannsaka sig själva och verkligen tänka till om de kunde leva upp till våra nya målsättningar. Det har lett till att många lämnat oss men vi ser långsiktigt och hoppas nya talanger ser på våra nya ambitioner och vill ansluta sig till oss. Jag har sett stora avhopp förut, detta är inget nytt. Skillnaden är att detta föddes ur en begäran snarare än en persons egen insikt. Vi har även ritat om vår betygnyckel och våra kriterier för att testa och bedöma spel.

Responsen har varit övervägande positiv för den nya inriktningen för GAMEcore, men ändå finns det saker som är oklara med revolutionen. Betygsnyckeln är en av dem som kanske har varit mest på tapeten och jag ger Cederholm möjligheten att förklara hur tankarna har gått kring detta.

- Den grundläggande tanken var att vi var trötta på att alldeles för lite delar av betygsskalan användes. Vi ansåg även att det fanns för många ”dåligt”-steg på den. Eftersom vi inte kunde byta ut skalan helt och konvertera alla betyg valde vi att arbeta om vår betygsnyckel som gjordes 2003 och som är väldigt flytande och oexakt. Vår nya ämnar vara så konkret som möjligt samtidigt som det finns utrymme för lite fri tolkning. Det måste det finnas. Jag har själv stött på det med Wii Fit som jag recenserar nu. Inget i kriterierna riktar sig till spelet eftersom det är lite speciellt men med lite fri tolkning löser det sig.

- På sajtens informationsdel kan man läsa de grundläggande bitarna kring vår betygsnyckel men på vår arbetssida har vi fler saker att ta i beaktning. Nu är allt ner till 4:a på skalan fullständigt spelbart och kul i olika grad medan det går i nedförsbacke efter betyget 3. Många skulle säga att 5 är medelmåtta men vi ansåg att det resulterade i för många dåliga steg som ingen ändå skulle bry sig om så vi valde att göra 5 till ”bra”. Det ligger väldigt många timmars skrivande och Skype-snackande bakom dessa beslut.

En av ståndpunkterna som kommer fram med den nya betygsnyckeln är valet av uteslutandet av priset. Enligt Cederholm är priset egentligen inte relevant för spelupplevelsen och bör därmed inte vara en av bedömningsfaktorerna.

- Vi resonerar som så att våra läsare är intelligenta och rådiga. Vi måste inte säga vad ett spel kostar för de kan de kolla upp med några enkla musklick. Våra läsare är trots allt vana Internet-användare. Priser kan även variera. Vi vill inte heller berätta för någon om något är billigt eller för dyrt. Dyrt och billigt är en väldigt subjektiv fråga som vi låter våra läsare avgöra själv eftersom vi inte har någon insyn i deras privata ekonomi. För en student kan ett spel vara dyrt medan det är fullständigt överkomligt för en person med fast inkomst. Jag har en vän som har en bra inkomst och han kommer inte sky några medel för att lägga labbarna på Rock Band trots det hiskliga priset. Sist men inte minst får man inte glömma att mycket av det vi recenserar får vi gratis. Vilken rätt har vi då att säga till våra läsare vad som är dyrt? Vi betalade ju inte för produkten så vi kan inte sätta oss in i deras situation. Därför utgår vi från spelets kvalitet och inget annat. Hur bra är spelet? Det är vår uppgift att förklara för läsarna, sen får de avgöra om de är redo att betala för innehållet eller inte.

Innovation är en annan sak som premieras i och med GAMEcores nya betygsnyckel. De menar att utvecklingen av branschen ska främjas, men där råder det onekligen vissa komplikationer. Bör man verkligen laga ett spel som inte är trasigt?

- Det finns en gräns för hur länge man ignorera att ”laga något som inte är trasigt”. Det viktiga här är om spelet känns gammalt och dassigt. Det du beskriver låter ju som ett väldigt polerat spel som inte är i direkt behov av innovation för att vara bra. Vi förespråkar så klart nya spännande grepp i speldesign men så länge spelet inte börjar bli allvarligt påverkat av tidens tand har vi nog inga problem med att döma det korrekt. Som jag tidigare påpekade har vi fler regler bakom kulisserna och man måste tolka saker friare ibland. På samma vis tillåter vi ju inte att ett innovativt spel som är spelmekaniskt förstört erhåller ett högt betyg. Då väntar vi hellre på att någon annan gör om idén men bättre. Det har vi ju sett göras förr.

Efter en del kritik har GAMEcore även valt att de bör vara specialinsatta som recenserar vissa spel. RPG-fantaster bör bedöma ett RPG-spel medan slagsmålsgalningar bör ta itu med fightingliren. Detta kan leda till en viss inskränkthet som inte vidgar perspektiven och Cederholm medger att han gärna hade velat ha lite mer ”oinsatta” på att skriva en recension av välkända spel. Dilemmat ligger som sagt i läsarnas kritik.

- Jag önskade att fler läsare var som du. Jag tycker på det stora hela ungefär som dig på den här punkten men det går inte att blunda för vilken kritik vi får när vi sätter en oinsatt på t. ex. en 2D-fighter eller ett Madden-spel. Dock är inte problemet så allvarligt och vår process att välja ut recensenter är inte så smal som du tror. Vi har låtit alla skribenter internt rangordna en lång lista med spelgenrer där de pekar ut om de är kvalificerade/tycker om, likgiltiga eller okvalificerade/ogillar specifika genrer. Detta använder vi som underlag i vår urvalsprocess.

- Eftersom de flesta tycker om t.ex. äventyr och action så händer det aldrig att bara en recensent alltid får de maffiga eftertraktade spelen, i alla fall inte baserat på enbart de kriterierna. Det vi försöker undvika är att ge en person med ett starkt ointresse i en genre ett spel inom denna. Inför vår GTA IV-bedömning är redaktionens absolut största GTA-fan bannlyst från recensionen. Detta p.g.a. att han inte har online-möjligheter. Med andra ord kommer inte vårt mest galna fan betygsätta GTA IV. Återigen, det blir spännande att se hur den recensionen kommer se ut i slutändan.

Ett av de mest kontroversiella dragen i betygsnyckeln handlar om objektivitet. Enligt GAMEcore finns det vissa speldesignmässiga aspekter som förblir objektiva, fragment som inte kan bedömas ur ett subjektivt perspektiv. Jag ber Cederholm förklara vad det kan vara.

- Spelkontroll är ju enligt vår mening objektivt. Bra kontroll är bra kontroll. Bra ljud är bra ljud och bra grafik ur tekniskt aspekt får väl också anses objektivt. Vi anser helt enkelt att ett spel har en basläggande värde hur hög kvalitet det har i sina produktionsvärden. Sen kommer den subjektiva aspekten in i bilden där musiken, designen och nivåupplägg bedöms, aspekter som olika personer kan tycka väldigt olika om. Det är dock svårt att komma ifrån att spel har grundläggande värden för visst sjutton är det skillnad på Gears of War och Big Rigs? Det är vi överens om, inte sant?

- För oss är det viktigt att en subjektiv åsikt inte svingar ett spels betyg för mycket åt ett håll, det vi kallar x-faktorn eller en känslostorm. Bara för ett spel inte passar en skribent eller för att de har trist/är bittra för de måste recensera det får det inte speglas i betyget. Vi vill helt enkelt inte se ett 2-3-betyg bara för att en recensent inte tyckte om spelet av personliga skäl. Det fungerar ju trots allt fortfarande spelmässigt och är inte s.k. ”broken”. Vi har efter revolutionen blivit extremt måna om att recensentens text speglar siffran korrekt. En recension får inte låta som en 8:a och sen får en 6:a i betyg. Då har inte skribenten gjort en tillräckligt bra analys av det dom skrivit och det bevisar bara hur slarvigt vi ibland hanterar sifferbetyget.

Efter en lång intervjustund börjar Cederholm bli trött. Han har svarat utförligt på alla frågor och varit tålmodig, Dock har han en fråga till att besvara angående betygsnyckeln. Enligt GAMEcore så bör varje recensent ha spelat klart sitt spel innan man bedömer det. Undantaget ligger i om spelet är direkt undermåligt.

- Återigen kommer jag använda fri tolkningsargumentet. Jag tycker inte vi resonerar oresonligt på denna punkt. Vi är väldigt måna om att vår recension blir korrekt och rättvis. Vi är som sagt sällan först ut med en recension men vi kan däremot se till att vara tillförlitliga. I vår informationstext skriver vi att vi spenderar ca. 8 till 10 timmars med ett spel. Det låter inte särskilt extremt enligt mig. Jag kan även tänka mig 5 timmar i somliga spel. Man skall spela spelet tillräckligt länge så man är redo att ge det en bedömning men att bara ge ett spel 1-2 timmars speltid när man recenserar det anser jag är ett förräderi emot läsaren. Enda gången jag kan tänka mig att så kort tid är acceptabelt är om spelet är ospelbart (läs Big Rigs), extremt kort eller upprepande (läs Pac-Man). Är spelet mycket beroende av sitt narrativ tycker jag att man skall försöka att härda ut till slutet, såvida det inte är ospelbart. Det enda vår informationstext vill förklara är att vi inte slarvar. Vi är mycket måna om att ge en korrekt bild av spelet så vi tar den tid vi behöver.

Han är trött, men en sista hälsning vill han dock ge våra läsare. Uppenbarligen kan orden ta slut, trots sju års erfarenhet vid rodret.

- Jag tror orden har tagit slut. Och till er som orkat läsa ner till botten – grattis! Ni är ena riktiga kämpar.

FOTNOT: Om du tycker att GAMEcores nya journalistiska inriktning låter intressant, besök dem på adressen http://www.gamecore.se/article/blog/just_nu_vi_soker_skribenter/13351.1.html

AV: Johan Karlsson Sjögren