Boompang

Å ena sidan. Spel gör dig till en våldsam, översexuell och alkoholberoende människa som till råga på allt både köper, säljer och snortar kokain. Allt för att sedan kunde mörda hela din skolklass med en fulladdad AK47 för att hämnas för att du blivit mobbad. Ja, i alla fall om man får tro de som vill censurera, ändra på eller till och med helt och hållet bannlysa TV- och datorspel.

Å andra sidan. Kritiken mot spel är orättvis, oberättigad och överbeskyddande. Felfinnarna har inte har någon som helst förankring i vare sig forskningsresultat eller i den verkliga världen.

Ja, i alla fall om man får tro de som vill slå ett slag för TV- och datorspel som en fri kulturform och som tycker att branschen är mogen nog att slippa få moralkakor serverade på fat.

En långlivad debatt
TV- och datorspel har länge varit i skottgluggen för debatt. Kritiker har kommit från ett brett spann av grupper. Allt från extrema politiker till oroliga föräldrar och organiserade religionsföreningar har öppet kritiserat spelutvecklare för att inte ta ett samhälleligt ansvar. Våld, droger, sex, alkohol och tobak är bara några av de saker som spel genom tiderna har blivit kritiserat för.

Det som kan vara värt att nämna redan nu att debatten om kontroversiella spel knappast är en ny novell eller något som bara TV- och datorspel har blivit orättvist behandlade för. Samma sak har inträffat med de allra flesta av dagens konst- och kulturformer. Böcker, musik och film har även de fått sin beskärda del av kritik genom tiderna och det som spelkulturen går igenom nu är vad de allra flesta former inom populärkonsten har gått förbi. Mängder av viktiga litteraturskatter har bränts på bål, filmer har klippts sönder för att inte stöta sig med myndigheter och vissa låtar har till och med blivit bannlysta i en del länder. Kort sagt, detta är ingalunda någonting unikt för spel och i och med att det tog ett antal hundra år innan en del av dessa konstformer hade blivit allmänt accepterade så kanske vi bara har sett början.

Det första spelet som på allvar fick utstå kritik för sitt kontroversiella upplägg är spelet Death Race från 1976. Spelet utvecklades av Exidy, en studio som gjort sig känd för kvalitéspel som Circus, Star Fire och Venture, och de baserade konceptet kring filmen Death Race 2000. Det släpptes i första hand som ett arkadspel för att sedan få en konsolversion till NES, men det var i samma veva som spelet nådde arkadhallarna som spänningen blev tät. Spelet gick i korta drag ut på att köra bil, men i stället för att komma först i mål handlade det snarare om att köra över så många levande människor som möjligt. Death Race var knappast det första spelet att innehålla våldsinslag, men det var de övermotiverade mängderna av det som skapade uppror.

För- och lärdomar
Sedan Death Race har mängder av spel blivit kritiserade för sitt innehåll. En av de vanligaste synpunkterna är att många spel är mycket våldsamma och att de även uppmuntrar spelarna att ta till våld. Detta förklaras ofta med att spelare ibland får poäng eller betyg efter diverse strider eller att det inte finns en möjlighet att ta sig igenom särskilda spel utan att behöva slåss. Spelindustrin brukar ofta försvara sig med att ett spel inte föder upp potentiella mördare. Du blir ingen baneman för att du har spelat ett FPS-spel, menar de på.

Många spelare menar på att anmälarna överdriver sin kritik. Att det skulle finnas ett samband mellan våldsamt beteende och TV- och datorspelande anses vara irrelevant. Eftersom en stor del av dagens ungdomar spelar spel menar de på att det förstås är en stor sannolikhet att du finner TV- och datorspel i dennes hem och att det inte behöver ha att göra med att spelen har gjort exempelvis en mördare aggressiv.

Ofta stödjer sig branschen på undersökningen som US Secret Service gjorde, där de lyckats få reda på vad de personer som utför dödsskjutningar på amerikanska skolor inspireras av. Bara 12 % medgav att det var TV- och datorspel som gett dem idéer om hur de skulle utföra sina dåd. Detta att jämföra böcker med våldsamt innehåll som hamnade på 24 % samt våldsamma filmer som nådde 27 %. En australiensisk studie har vidare menat på att barn som redan från början är våldsbenägna kan utföra hårdhänt behandling genom att bli inspirerade av TV- och datorspel. Ett oaggressivt barn kan således inte bli attackerande av att spela kraftiga spel.

TV- och datorspelskritikerna tycker att spelföretagen inte tar sitt samhälleliga ansvar genom att släppa så våldsamma spel för barn, men här rör det sig ofta om ett missförstånd. Spel är, precis som film och litteratur, brett och har mängder av genrer som är ämnade åt olika åldrar. Att spel skulle vara speciellt ämnade för barn anser stora delar av branschen vara befängt då de arbetar med många olika målgrupper med sina titlar. Faktum är att det har visat sig att barnmarknaden är en förhållandevis liten del av den totala kakan. En stor målgrupp anses det i stället att unga män är som har en betydligt bättre ekonomi än yngre barn och som därmed kan lägga mer pengar på spel.

Branschen har också menat på att såväl filmstudios och bokförlag har fått rätten att publicera vad de vill och att spelföretagen därmed borde få göra detsamma. Däremot menar de inom industrin att det givetvis finns en känsla för smak även bland utvecklare och utgivare och att de inte ger ut vad som helst bara för att det är så stötande som möjlighet. Nolan Bushnell, grundaren av Atari, har själv sagt att våldsamma spel är för spelbranschen vad porrfilmen är för filmindustrin.

Mördarsimulatorer
En spelserie som ofta hamnat i hetluften för sitt våldsamma innehåll är, inte helt oväntat, Grand Theft Auto-serien. Kritikerna har hävdat att serien inte bara uppmuntrar till våld utan att den till och med belönar det. Exempel som ofta tas upp är att spelaren kan stjäla bilar, mörda folk eller spränga upp saker i luften, för att därefter få sin betalning i att man tar sig vidare i spelet. Å andra sidan har försvaret ofta menat på att spelaren faktiskt kan straffas för sina handlingar i GTA genom exempelvis fängelsestraff.

Oavsett vilket är GTA bara ett exempel på spel med så kallat våldsamt innehåll som på senare tid har nedsablats. FPS-genren är en annan kategori som blivit kritiserad och då framförallt av David Grossman, en före detta löjtnant från den amerikanska armén tillika psykologiprofessor på senare dar. Hans forskning har specialiserats på mord och då framförallt vad det är som är katalysatorn för att folk ska kunna döda. Han väljer att kalla sin vetenskap för ”killology”. Grossman har skrivit en rad böcker på temat våld inom mediala publikationer, verk med titlar som On Killing och Stop Teaching Our Kids To Kill. I samband med den nya våldsdebatten som blossat upp inom spelbranschen har han ett flertal gånger blivit intervjuad och då vid upprepade tillfällen kallat spel för mördarsimulatorer. Han anser att spel lär ut till barn hur man använder sig av vapen samt att människor blir känslomässigt avtrubbade av att iskallt döda fiender på löpande band.

Trots Grossmans hårda ord finns det ingen entydig forskning som visar på ett tydligt samband mellan våldsamma spel och otyglat beteende. Enligt en undersökning på uppdrag av den amerikanska regeringen från 1999 kunde forskaren David Satcher inte se en påtaglig förbindelse. ”Vi drar ofta ett samband mellan häftigt beteende och intensiva spel, men anknytningen är inte så tydlig som man kanske skulle kunna tro. Jag vet om att många inte lär bli nöjda med det här, men det är vad vetenskapen säger”, kommenterade Satcher undersökningen. Psykologen Jonathan Freedman har även han gjort forskning på temat där han undersökt 200 aktuella studier på temat. Han kom fram till samma slutsats som Satcher efter att ha läst igenom samtliga.

Apatiska barn
Över 200 undersökningar har publicerats på temat våld inom media, varav ett stort fokus läggs på just våldet inom TV- och datorspel. En del av dessa har varit psykologistudier som velat undersöka sambandet mellan våldsinslagen i ett spel och hur barn och ungdomar påverkas av detta innehåll. Kritiska röster gentemot dessa utredningar har inte låtit vänta på sig. Framförallt har brister upptäckts i att forskare har försökt mäta olika aggressionsnivåer, vilket många menar på är en omöjlighet att göra på ett objektivt sätt. En del analyser har även fått anmärkningar för att de har valt att understryka exempel som stärker deras hypotes, medan de helt har valt att helt ignorera det som får deras belägg att fallera.

Det amerikanska psykologiförbundet (American Psychological Association) valde i ett uppmärksammat fall att summera sin forskning i meningen ”psykologiforskningen visar att våldsamma TV- och datorspel kan öka ungdomars aggressivitet, men det är föräldrarna som modererar över dessa negativa effekter”. Vetenskapsmannen Craig Anderson vittnade inför den amerikanska senaten om sin analys där han hävdade att våldsamma spel med stor sannolikhet ökar barn och ungdomars attackerande beteende, ett påstående som väckt motstånd i andra forskarled. Inte heller där har forskningen kunnat enas, alltså.

Det finns däremot en punkt där forskningen är hyfsat överens och det är sambandet mellan depression och konstant spelande. Under en ganska lång tid har såväl psykologer som oroliga föräldrar uttryckt sin ängslan över att deras barn väljer bort att leka utomhus med sina kamrater till fördel för att spela. En del studier har bekräftat att det kan finnas ett samband mellan depression och spelberoende, även om det inte på långa vägar är något allmänt vedertaget. Det finns för lite undersökningar på ämnet för att understryka detta.

En högre makt
Det är inte bara psykologer och föräldrar som öppet kritiserat TV- och datorspel. Även religiösa grupper har haft en del att säga till om. Framförallt är det rollspel och då japanska i synnerhet som varit i hetluften. I många fall menar man på att dessa spel bygger på teman som mer eller mindre direkt eller indirekt kritiserar olika religioner. Det är inte sällan japanska rollspel har haft den korrupta kyrkan som spelets huvudmotståndare, något som väckt ont blod inom en del grupper och föreningar. Spel som framförallt har fått stå i svärmen av skott är Xenogears, Final Fantasy Tactics, Tales of Symphonia, Breath of Fire II och Grandia II, för att nämna en handfull.

Som svar på detta har utvecklare i många fall valt att censurera många spel med religiösa teman när de har anlänt till oss i västvärlden. Nintendo censurerade exempelvis mängder av spel till såväl NES som Super NES när det begav sig. Spel som Castlevania, Dragon Warrior och Final Fantasy var särskilt drabbade då alla religiösa symboler som kors, uttryckta ord som ”munk” och namn tagna från bibliska figurera ändrades eller togs bort helt.

Det var inte bara under det sena 80- och tidiga 90-talet som spel censurerades när de kom hit från Japan. En trofé från GameCube-klassikern Super Smash Bros Melee, Tamagon, ströks helt när det kom i västerländsk version eftersom priset var en referens till det gamla NES-spelet Devil World.

Det är inte heller bara kristna som tagit illa vid sig av religiösa referenser. Muslimer kände sig särskilt kränkta av det hyllade Nintendo 64-äventyret The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Framförallt menade de på att musiken i en av spelets senare tempel lät ”arabiskt klingande”, men även användandet av typiska muslimska symboler som stjärnan och månen kritiserades då dessa två i kombination är starka emblem inom religionen. Nintendo bytte genast ut både musiken och symbolerna, trots att spelet redan var färdigutvecklat.

Ett annat exempel på när muslimer har känt sig kränkta av spel är det uppmärksammade fightingspelet Kakuto Chojin för Xbox. Musiken var även här ett klagomål och det väckte extra ont blod då spelet fokuserade på slagsmålssekvenser. Det gick så långt att den saudiarabiska regeringen gjorde en formell protest gentemot spelet. Efter en längre tids påtryckningar valde utgivaren Microsoft att ta bort utvecklaren Dream Publishings spel från hyllorna. Spelet nådde amerikanska butiker i slutet av 2002, men redan under 2003 så drogs tillverkningen av fler exemplar in.

Mer debatt bakom hörnet…
Som aktiv spelare är det lätt att bli dyster av denna läsning. Det man däremot inte får glömma är att spel fortfarande är en relativt ung kultur- och nöjesform och att branschen under en kort tid har lyckats etablera sig. För litteratur och film tog det upp emot hundratalet år innan de fick samma acceptans. Missförstånden kommer att raderas ut med tiden och förhoppningsvis kan vi nå en mer nyanserad diskussion.

Men som det ser ut nu kanske spelare måste finna sig i det hela. Den här våren blev Rockstars omtalade Grand Theft Auto 4 klart och med det är mängder av löpsedlar om moralpanik att vänta. Diskussionen lär ta fart igen…

AV: Johan Karlsson Sjögren