Boompang

Med Mana-serien ville skaparen Koichi Ishii bygga en helt egen fantasivärld. Han har flertalet gånger i ett otal av intervjuer förklarat att serien i första hand inte är en TV-spelserie utan en värld som bara väntar på att bli utforskad. När han har arbetat på en ny del har han alltid hämtat inspiration från sin barndom och de filmer och böcker som fängslade honom under hans uppväxt. Ishii försöker undvika att sätta sig själv i ett fack och har därför hämtat sin hänryckning från ett brett spektrum av källor, så som Tove Janssons sagor om Mumin, Lewis Carrolls berättelse om Alice i underlandet och J R R Tolkiens trilogi om Härskarringen.

Med Game Boy-spelet Seiken Densetsu: Final Fantasy Gaiden (eller Final Fantasy Adventure som det kallades i Nordamerika och Mystic Quest här i Europa) hade han skapat själva grundelementet att bygga sin nya värld på. Ändå var inte Ishii nöjd. Trots att spelet blev en succé i såväl öst som väst så kände han att Game Boy som format inte kunde leva upp till drömmarna han hade om sin fantasivärld. För det krävdes det en betydligt starkare maskin. En konsol med superkrafter.

16-bitarsmagi
När en ung pojke, Randi, från byn Potos av en slump finner det legendariska svärdet i förbjudna floden utanför hans hemby börjar världen återigen att bli i kaos. En ekande röst ber honom att dra ur svärdet från sitt gömställe och i samma veva börjar monster plötsligt att invadera Potos. Det visar sig snart att svärdet under flera år har beskyddat byn från ondska och nu när dess framtid är osäker bannlyses Randi från sitt hem. Han upptäcker snart att svärdet har oanande krafter, men att det också är mycket fragilt och har mist en stor mängd av sin glans. Randi tar sig ut på en resa för att återigen få tillbaka svärdet till sin forna form. En resa där ett helt imperium kommer att försöka hindra honom i hans framfart.

Med hjälp av den kraftfulla hårdvaran i Super NES kunde Ishii med hjälp av sitt team på Square äntligen nå upp till den nivån som serien hade potentialen till i och med Game Boy-debuten. Tack vare 16-bitarsprocessorn och Mode 7-tekniken, som tillät konsolen att simulera en värld i 3D, kunde nu slutligen spelet bli så sagolikt som den idag är känd för.

Om Seiken Densetsu: Final Fantasy Gaiden satte an tonen för hur spelserien skulle spelas så var det tack vare Seiken Densetsu 2 (eller Secret of Mana, som det kallades här i väst) som det estetiska temat ristades in. Hela spelet andades atmosfär. De lummiga skogarna var verkligen lummiga. De mörka grottorna var verkligen mörka. Den övergivna staden var verkligen… Ja, ni fattar grejen. Ishii och Square drog verkligen nytta av konsolens färgpalett och försökte på så vis att skapa en lika varierande som enhetlig värld. Secret of Mana andades saga. Men utan välformgivna eller intressanta karaktärer att fylla sagan med hade arbetet varit till hälften meningslöst, så de hade även goda smaken att stoppa in ett par sådana också. Som ett bra exempel kan nämnas den lika hoppande som gula skogskaninen, som idag är ett nästan lika välbekant fiendeansikte som Super Mario-seriens Goomba.

Men Secret of Mana var inte bara en krispig sagoyta. Essensen, alltså den solida actionupplevelsen som infördes i och med Game Boy-spelet, var även intakt men också vidareutvecklat. Nu fanns det åtta olika typer av vapen att använda med svärdet inkluderat. Till skillnad från föregångaren fanns nu även inte bara en, utan två, medhjälpare som kunde strida tillsammans med spelaren. Dessa två sidokaraktärer, flickan Purim och väsendet Popoie, kunde även styras av mänskliga medspelare. Detta innebar att Secret of Mana blev ett av de första japanska rollspelen i sitt slag att använda sig av ett samarbetsläge. Sedan dess har möjligheten till att kooperera varit ett av spelseriens mest karaktäristiska kännetecken.

Den 3 oktober 1993, alltså mindre än två månader efter den japanska lanseringen, släpptes Secret of Mana i USA. Det var ett välkänt faktum att japanska utvecklare knappast snabbade sig på för att översätta spel till engelska, men i och med att Square ville få ut spelet innan höst- och julsäsongen drog igång på allvar så var goda råd dyra. Enligt översättaren Ted Woolsey, mannen som även gjorde den kritiserade tolkningen av Final Fantasy VI, fick stora delar av originaltexten strykas ur den amerikanska versionen. Dels på grund av den knappa tiden på 30 dagar som han fick på sig för att skriva klart texten och dels på grund av spelkassetternas lagringskapacitet. Secret of Mana var från början tänkt att släppas till Nintendos tänkta CD-ROM-tillägg och hade då fått betydligt mer utrymme att ge till spelen, men då tillbehöret ställdes in så blev lagringskapaciteten en stor ekonomisk fråga då spelkassetter var dyra att köpa in. Detta innebar att stora delar av manuskriptet fick strykas, enligt Woolsey.

Kanske var det också därför som Secret of Mana så fundamentalt floppade utanför Japan. 1,5 miljoner exemplar av spelet såldes visserligen i hemlandet, men bara 330 000 kassetter såldes i Nordamerika och Europa tillsammans, något som var ett stort misslyckande för Square. Än mer knepigt är det när man tittar på den ros som spelet fick från all spelpress runt 1993. Välrespekterade Edge gav spelet 9 av 10 i betyg medan EGM gav ut full pott, det vill säga ett A. Idag ses spelet som ett av de bästa spelen genom tiderna och återfinns frekvent på en rad av listor. Exempelvis blev det framröstat till det 42: a bästa Nintendo-spelet genom tiderna av Nintendo Power. 2005 utnämnde sajten IGN spelet till 48: e bästa spelet genom tiderna och året därefter det 49: e. I den japanska spelbibeln Famitsu har titeln blivit framröstad som 97: e bästa spelet någonsin.

Trots floppen i väst har spelet idag än oanad kultstatus med en gedigen skara av fans. Tråkigt nog fick de västerländska fansen aldrig se uppföljaren.

AV: Johan Karlsson Sjögren