Boompang

Uwe Boll är på många sätt och vis rubrikernas man. Genom åren som gått har han ständigt blivit kritiserad för sina filmer baserade på TV- och datorspelslicenser. Medan de allra flesta skulle välja att inte bemöta sina demoner alls så har han valt att göra det omvända. Att detta har lett till en rad mer eller mindre kontroversiella uttalanden har ni säkerligen inte missat.

Nyligen som svar på att det gjorts en namninsamling för att få honom att sluta göra filmer har han själv skapat en insamling som stöttar honom. Att säga saker som ”om ni får ihop en miljon underskrifter lovar jag att sluta med att göra film” är verbal tändvätska utan dess like. Uwe Boll är lika delar tysk citatmaskin som filmskapare. Om all publicering är positiv? Ja, enligt honom i varje fall.

Tysken har dock inte alltid valt att ta itu med allt genom munnen, sin vassa tunga till trots. Det finns ett uttryckssätt som heter ”när orden tar slut tar nävarna vid”. Trott eller ej, men ibland kan även orden ta slut för den mest eruptiva filmregissören.

En match i ringen
I juni 2006 var Uwe Boll trött på alla kritiker. Alla hans senaste filmer hade totaldissats av pressen och den ena recensionen var mer dräpande än den andra. Det verkade nästan vara en sport. Vem kunde egentligen skriva den mest sårande meningen om hans filmer? Boll ville få slut på hela diskussionen och under den sommaren gick han ut med ett pressmeddelande genom sitt produktionsbolag under rubriken ”put up or shut up”. I denna nyhet utmanade han sina fem hårdaste kritiker på en boxningsmatch som skulle vara i tio ronder. Han bjöd även in de välkända regissörerna Quentin Tarantino och Roger Avary. För att kvalificera sig för matchen krävdes det att varje recensent hade skrivit minst två mycket negativa recensioner om Boll och hans filmer och att dessa skulle ha varit publicerade under 2005.

I slutet av augusti hade fem utmanare valts ut. Kritikerna Rich Kyanka, Chris Alexander, Carlos Palencia Jimenez-Arguello, Jeff Sneider och Chance Minter ställde upp på jippot som snart skulle äga rum. Händelsen blev så omtalad att gamblingsajten Golden Palace valde att sponsra evenemanget och kallade det hela för ”Raging Boll”. I september samma år mötte han sina opponenter. Uwe Boll vann samtliga fem matcher.

Eftersnacket var dock nästan än mer intressant än matcherna i sig. Kyanka berättade efter sin match átt inte ens hälften av de kritiker som bjudits in hade sett Bolls filmer. Han anklagade dessutom Boll för att inte vilja möta Chance Minter eftersom han var en amatörboxare med erfarenhet av riktiga tävlingar. Tysken valde dock till sist att möta honom och vann även den matchen.

Sneider var inte heller han sen med att kritisera evenemanget. Han menade på att de inte hade fått tillräckligt med tid för att förbereda sig, något Boll försvarar med att han redan hade gett dem tre månaders träning. Att de sedan inte utnyttjade detta var inte hans fel. Att händelsen också bara skulle vara ett PR-jippo avfärdade han snabbt med att säga att det faktiskt var riktiga matcher och ingenting bara för kamerorna.

Alla var dock inte negativa efter sina matcher. Chris Alexander besökte Boll dagen efter sin match där de pratade om film i största allmänhet. Alexander tyckte visserligen att Bolls filmer fortfarande var dåliga verk, men menade också på att Boll var ”en ärlig galning som älskade film, kunde sin historia och verkligen levde för konsten”. Att Boll efter sina matcher valde att tacka sina opponenter genom ett officiellt pressmeddelande uppskattades också av både Alexander och Minter.

Uwe Boll är som sagt rubrikernas man. Är det inte omtvistade uttalanden så är det hårda boxningsmatcher. Vi har säkerligen inte sett det sista av honom. Vad han planerar bakom kulisserna kan vi bara spekulera i. Att det är kontroversiellt kan du dock lita på.

AV: Johan Karlsson Sjögren