Boompang

Grand Theft Auto III blev en av 2000-talets största spelframgångar. Förutom miljontals sålda exemplar har ett antal uppföljare gjorts. Om detta berodde på spelets mekanik eller det kontroversiella inslagen går givetvis att sia om, men utan tvekan finns det få spel under vår generation som fått lika mycket uppmärksamhet i vanlig dagspress som GTA-serien.

Det finns de fall där moralpaniken säger att spelserien har gått över gränsen. På andra sidan står det miljontals spelare som hävdar motsatsen. Men så finns det de inslagen som till och med har fått den mest inbitne gangstern att rycka på ögonbrynet.

Ett gömt minispel
Med tanke på den högljudda kritiken som spelutvecklaren Rockstar North fick utstå efter såväl Grand Theft Auto III som uppföljaren Vice City hade nog de flesta väntat sig att de skulle hålla sig lågt. Åtminstone att det inte fanns flera kontroversiella inslag att ta med som var värt att nämna. Ingen kunde ha mer fel.

2004 släpptes Grand Theft Auto III: San Andreas till PlayStation 2. Spelet sågs som olämpligt för barn, men fick ändå ingen ”Adults Only”-märkning av det amerikanska åldersmärkningsorganet ESRB. Kanske hade de vant sig och blivit avtrubbade, men bara en tid efter spelsläppet uppkom en händelse som genast gjorde att de ändrade sig. Plötsligt fick spelet bara spelas av vuxna och i Europa och Storbritannien var man tvungen att vara 18 år för att ens få köpa det. Vad var det som plötsligt fick ESRB att ändra sig?

Spelaren inträder sig rollen som Carl ”CJ” Johnson och ett moment av spelets handling är att denne kan dejta upp till sex olika tjejer. Spelarens mål är att på ett så bra sätt som möjligt komma närmare varje tjej för att på så vis få en tajtare relation. Om man lyckas bli riktigt bra vän med någon av flickorna kan man bli erbjuden att ”komma upp på en kopp kaffe”, vilket i det här fallet är lika med en stund i sänghalmen. Accepterar spelaren inbjudan kommer denne att få höra avlägsna ljud inne i kvinnans bostad. De har alltså sex.

Historien skulle kunna sluta där, men det är inte där som spelet i sig är kontroversiellt. Rockstar North hade tänkt gå steget längre och utvecklade ett minispel som var ett delmoment i jakten på att träffa tjejer. Minispelet fortsätter inne i kvinnans sovrum där spelaren helt plötsligt kan se hela akten och samtidigt styra den och på så vis vara en aktiv del. Ingen av karaktärerna är nakna och minispelets texturer är allmänt suddiga, vilket vittnar om att minispelet som koncept var slopat på ett tidigt stadium. Det var helt enkelt inte meningen att någon någonsin skulle spela det.

Upptäckten
Av någon anledning valde programmerarna att inte ta bort koden som aktiverade minispelet. Om det berodde på tidsbrist, viljelöshet eller att man helt enkelt ville driva med sin publik är oklart, men i stället för att helt radera minispelet, som de hade döpt till ”Hot Coffee”, gjorde de det i stället omöjligt för någon att kunna nå det. Minispelet var helt enkelt inte synligt för spelaren och det krävdes att man gick in och ändrade i källkoden för att överhuvudtaget upptäcka den.

Rockstar North hade dock inte räknat med hackarnas fusktillbehör skulle hitta sina vägar runt. Inte långt efter spelsläppet upptäcktes ”Hot Coffee” med hjälp av tillbehör som Action Replay. Genom att spela med denna fusktillsats kunde spelaren låsa upp det minispelet som aldrig hade raderats.

Rockstar North valde att omedelbart dementera att de ens hade programmerat minispelet och att detta var något som hackarna hade orsakat. De hade modifierat spelet, enligt utvecklaren, och dessutom brutit mot det avtal som de hade åtagit sig att följa genom att köpa spelet. Det visade sig dock snabbt att fusktillbehören inte på något sätt hade lagt till någonting i spelets kod. Minispelet fanns med redan från början. Action Replay gjorde det bara möjligt att låsa upp det.

När paniken bryter ut
Precis när debatten om GTA höll på att tystnas ned så blossade den upp igen i samband med det gömda minispelet i San Andreas. Politiker riktade hård kritik mot såväl Rockstar North som ESRB och spel hamnade återigen i korselden för debatt.

Advokaten Jack Thompson var en av de första att yttra sig i diskussionen. Han menade på att våldsamma inslag i digital media är en av de starkaste orsakerna att de utförs brott i USA och har sedan dess gått in i hårda duster med Rockstar. Presidentkandidaten Hillary Clinton gick också in i debatten och menade på att det behövdes nya bestämmelser för vilka spel som säljs.

Allmänheten var inte sen att reagera heller. 85-åriga mormodern Florence Cohen hade köpt spelet till sitt 14-åriga barnbarn i god tro tills hon fick se nyheten. Hon stämde både Rockstar och utgivaren Take-Two Interactive eftersom hon ansåg att de försökte vilseleda sina kunder.

Som om det inte räckte med hårda ord så blev även Rockstars egna högkvarter offer för en protestaktion. Fredsgruppen Peaceholics demonstrerade utanför deras utvecklingsstudios den 4 augusti 2005. Med sig hade de plakat med textrader som ”Put the Cuffs On Rockstar”, ”Prosecute Rockstar Games: they are felons” och ”Hey hey, ho ho, Rockstar Games has got to go”. De hade dessutom med sig en rad krav som de ville att Rockstar skulle uppnå.

1. Släpp inte det kommande spelet Bully under några omständigheter.
2. Sluta sälja spel till affärer där barn kan handla.
3. Ge pengarna tillbaka till föräldrar som inhandlat titeln.
4. Starta en fond för de som utsatts för motorvägsolyckor.
5. Be hela nationen om ursäkt för att ha vilselett miljontals konsumenter.
6. Ge en skriftlig respons på protesten inom fem arbetsdagar.

Nytt beslut
Efter all kritik som organet ESRB fick utstå var de tvungna att agera snabbt för att bibehålla sitt rykte. De började genast att anklaga Rockstar för att ha ljugit om innehållet i spelet och satte i gång en undersökning för att reda ut vilken information utvecklaren och utgivaren egentligen hade delat med sig av. Samtidigt bestämde de sig för att höja åldersmärkning till AO ”Adults Only”, vilket betyder att spelet endast får spelas från 18 år.

Rockstar meddelade kort efter ESRB: s agerande att de skulle göra om spelet och ta bort delar av innehållet som höjde åldersmärkningen. I slutet av 2005 släpptes spelet på nytt, den här gången utan minispelet gömt i källkoden och spelet fick nu märkningen ”Mature 17+”.

I Europa behölls dock 18+-märkningen intakt. PEGI, som är ansvarig för åldersmärkningen i majoriteten av kontinentens länder, har ända sedan GTA III haft samma märkning, så inget annorlunda var väntat. Inte heller BBFC, som är motsvarande organ i Storbritannien, valde att ändra sin märkning då de hela tiden haft från 18+. Om detta beror på kulturella skillnader mellan USA och övriga världen är en svår fråga att sia om, men klart är att spelet inte heller nådde samma höjder av moralpanik när Capcom valde att ge ut det i Japan.

Dagen efter ESRB:s beslut hade 85 % av de amerikanska butikskedjorna som saluför med TV- och datorspel tagit bort Grand Theft Auto III: San Andreas från hyllorna. De stora kedjorna ville inte associeras med ett spel som San Andreas och många valde att skicka tillbaka exemplaren till utgivaren Take-Two Interactive, trots att de erbjöd sig att skicka ut klisterlappar där den nya åldersmärkningen tydligt exponerades på förpackningen.

Till och med den internationella auktionssajten Ebay tog avstånd från spelet genom att göra det omöjligt för sina säljare att auktionera ut spelet på deras hemsida. Enda sättet att få det sålt där var att sälja det under kategorin ”Vuxna tillhörligheter” och köparen var i sin tur tvungen att handla med ett kreditkort för att bekräfta sin ålder. Inplastade originalversioner av San Andreas är idag värda en mindre förmögenhet.

Var går gränsen?
Effekterna på spelets försäljning är oklart och antagligen något som utgivaren Take-Two Interactive inte vill dela med sig av. Det enda som är klart är utgivaren totalt sett gick med en ordentlig miljonförlust under det budgetåret, antagligen på grund av San Andreas.

Om de gick över gränsen? Ur ett ekonomiskt perspektiv är det lätt att säga ”ja” då det är uppenbart att spelet inbringade en stor förlust samt ett skamfilat rykte för såväl Take-Two som Rockstar.

Ur ett konstnärligt synsätt är det inte lika enkelt att säga så. Att en utvecklare ska behöva anpassa sitt innehåll är onekligen en slags censur som antagligen inte hade varit accepterad inom någon annan konstfalang, men när det gäller spel så är det uppenbarligen något som måste infrias. I slutändan är det ändå publiken som väljer. De dricker nog hellre kallt kaffe.

AV: Johan Karlsson Sjögren