Boompang

3 timmar och 28 minuter. Tuffaste svårighetsgraden. Utan att dö. Det är rekordet som gjorde universitetsstudenten Cody Miller historisk. Som första spelaren någonsin kom hans toppresultat från Halo 2 med i 2007års upplaga av Guinness Rekordbok. Rekordet satte han redan 28 augusti 2005, men det var alltså först 2006 som hans prestation fick gehör från media.

- Jag förväntade mig verkligen ingen form av erkännande. Twin Galaxies (en amerikansk organisation som dokumenterar rekord för TV-spel) skickade in mitt resultat till Guinness utan att jag visste om det, berättar Cody Miller som inte hade hört talas om begreppet speedrun förrän 2004.

- Jag stötte på begreppet för första gången när jag såg att folk försökte klara av enskilda banor och uppdrag i Halo på tid. Bungie (utvecklarna av spelet) arrangerade senare en tävling som hette ”Going Nowhere Fast” som jag var med och tävlade i. Sedan dess har jag varit helt inne på det här med speedrun.

Millers rekord blev helt plötsligt något mer än bara för den innersta kärnan. Förutom att Bungie uppmärksammade händelsen på sin egen hemsida så rapporterade även stora sajter som CNET, Gamespot, Joystiq och Yahoo!. Trots detta tycker han inte att speedruns får den uppståndelsen som fenomenet förtjänar.

- De spelare som håller på med speedruns är fortfarande i minoritet. Vi är inte i närheten av så många som de som håller på med multiplayerturneringar och de får också mycket mer uppmärksamhet i tidningar och TV.

Vad är det då som krävs av ett spel för att det ska vara bra anpassat att göra speedruns på? Miller torde vara lite av en expert på området och menar på att allt handlar om möjligheter.

- För att ett spel ska fungera att göra speedruns på krävs det att det finns öppningar för kreativitet. Det kan betyda olika saker. Antingen kan det vara att mekaniken är djup och bygger på skicklighet eller så handlar det om det finns en chans att finna buggar i fysikmotorn eller sekvensbrytare för att korta ned den totala speltiden. Alla spel som belönar skicklighet och låter spelaren göra det oväntade är intressanta för dem som håller på med speedruns. Spel som Mega Man, Sonic The Hedgehog, Half Life 2, Halo och Metal Gear Solid är utmärkta exempel på det.

Många har velat hävda att speedruns egentligen inte är något annat än det som high scorerävarna håller på med, fast att det jobbas med tid snarare än med poäng. Något rekordinnehavaren inte vill hålla med om.

- Som jag ser det håller vi på med två helt olika saker. Vi håller på med att hitta den kortaste vägen för att få den bästa tiden, medan de kämpar med att få den högsta möjliga poängen. Jag tycker också att speedruns är mycket mindre förlåtande än spel baserade på high score eftersom minsta lilla misstag innebär att rekordet är bortom all världens väg.

Varför finns det människor som hänger sig så passionerat till speedruns? Vissa skulle säkert hävda att tidspressen ger en adrenalinrusch utan dess like. Andra att det handlar om något så oväntat som konst.

- Jag fascineras av speedruns ur ett kreativt perspektiv. Jag ser dem lite grann som konst faktiskt. Du måste se ett spel på ett sätt du aldrig trodde att du skulle göra och ständigt uppleva det på nya vis för att nå den där rekordtiden. Min behållning med speedruns är att jag skapar ett intimt förhållande och bygger en stor kunskapsbas om spelet jag spelar, något som krävs för att nå målet.

Av just dessa anledningar tror han inte heller att speedruns kommer att bli en e-sport i stil med de multiplayeranpassade tävlingarna som Counter Strike. I själva verket menar Cody Miller att speedruns inte på något sätt påminner om en tävling.

- Jag tror inte att vi någonsin kommer få något slags VM i speedruns. Multiplayertävlingar är mycket enklare att förstå än det vi gör och det finns en uppenbar dragningskraft i det. Det är man-mot-man och bara en kan vinna. Speedruns är så pass annorlunda så jag inte ens skulle vilja kalla det för en tävlingsform. Speedruns är alla trick, buggar och planeringskartor sammansatt i en enda stor helhet. Speedruns handlar om det perfekta resultatet och multiplayer om prestationen som räcker för guld. På det sättet påminner det mer om någonting som skapas än en tävling på tungt allvar.

AV: Johan Karlsson Sjögren